Visst är det mannen som betalar?

Jag tycker om att äta ute på restaurang med min allra käraste. Och jag tycker om det faktum att vi relativt smärtfritt kan komma överens om vem som betalar hela rubbet. Ibland står hjon för kostnaderna, ibland gör jag det. Det är just så det ska vara.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa där ute som häpet frågar sig: “Vadå? Bjuder han inte sin flickvän på mat? Sätter han sin flickvän att betala det dyra vinet och inre filén?”. kanske man dessutom tillägger att ridderligheten verkligen försvunnit. Att männen blivit egoistiska, lata och känslolösa skithögar. Att kvinnorna nuförtiden måste mata sina karlar såväl hemma som på restaurangen. Och barnen också, för den delen. Och inte ska man glömma att mata hunden heller.

Och tydligen tänker restaurangpersonalen i lika banor.

Det har hänt flera gånger redan, oberoende av var vi ätit. Om jag varit ute på lunch eller middag men min allra käraste – i Åbo eller i Hangö – har det allt som oftast gått så att servitören automatiskt börjat räcka betalapparaten mot mig, och sedan upptäckt att det är hon som har sitt kort framme. Sedan har servitören rättat sig och räckt betalapparaten till henne istället, med ett lite mystiskt leende på läpparna. Det enda jag kan göra är att rycka på axlarna och le tillbaka. Så är det. Inte för att jag inte skulle vilja betala. Men nu var det faktiskt hennes tur.

Det är intressant hur våra inlärda könsroller påverkar oss, även utan att vi medvetet tänker på det. Tydligen är bilden om en romantisk dejt bland levande ljus och röda rosor där mannen betalar för nöjet fast etsad i de flesta människors hjärnor. Traditionellt är det mannen som försörjer, det är mannen som betalar och kvinnan som har roligt på mannens bekostnad. Nuförtiden låter den formen av parförhållanden ytterst gammalmodiga. Kvinnan har inget behov av att leva på mannens pengar. Hon har ju jobb och egna inkomster.

Ska det vara så här? Ska samhället bygga på inlärda könsroller och göra antaganden baserat på vad vårt omdöme talar om för oss? Eller ska det vara såsom det i praktiken är nuförtiden – att mannen ibland blir kvinnan och vide versa? Eller är det bara den yngre generationen som kan leva på det viset?

Men tänk om saker inte är som man tror. Tänk om vi ifrågasätter det klassiska utgångsläget. Tänk om vi leker sociologer och tvivlar på det som är “självklart” och antar att saker och ting är annorlunda. Tänk om det råkar vara så att mannen är arbetslös, eller låginkomsttagare, eller studerande, och helt enkelt inte har råd att betala varje gång? Och tänk om ingendera parten kan laga mat och därför bestämmer sig paret att äta oftare ute, för att ens en gång i månaden få äta god mat? Och vad säger du om kvinnan har ett stadigvarande position, en chefsposition, eller helt enkelt råkar vara bättre på att spara? Kanske är det då kvinnan som ska vara ridderlig.

Det gäller att tänka lite längre ibland. Att inte tro på sina sinnen. Att ifrågasätta det första intrycket. Under skalet kan man finna överraskningar. Fast livet för tjugo eller femtio pr sedan inte såg ut som den gjorde idag finns det saker som aldrig ändras – och saker som ändras så ofta att vi inte hinner reagera på det.

Välkommen till verkligheten. Den är inte fullt så enkel som man vid första ögonkastet kunde tro.

Så nej, ridderligheten har definitivt inte dött ut. Det är bara så att vi män inte längre har monopol på att vara ridderliga.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s