Vad är kärlek?

“What is love?” frågar Haddaway i sin hitlåt från 1990-talet. Det är en mycket bra fråga. Människan har i tusentals år försökt finna ett allmängiltigt svar, men än så länge har vi varit tvungna att nöja oss med hundratals olika tolkningar och synpunkter. Vilken som är den rätta är upp till var och en själv att avgöra.

Och det är nu jag borde backa ur och bara radera allting. Jag borde inte ge mig in på att svara på en fråga som tydligen inte går att besvara. Men det är sådan jag är. Att jag aldrig lär mig!

För jag trodde att jag visste, det gjorde jag verkligen. Jag trodde att jag visste redan då jag gick i lågstadiet och var för första gången förtjust i en söt flicka på klassen. Och jag trodde definitivt att jag visste för två år sedan då jag just blivit myndig och “vuxen” och hittat någon jag hade djupa känslor för. Jag trodde jag visste hur det kändes att vara kär på riktigt, hur det kändes att vara förälskad, vad det innebar att säga de där tre magiska orden och hur hemsk känslan av avsaknad på riktigt är. Och jag hade aldrig varit så säker som i början av denna sommar, då jag definitivt visste att jag hittat den mitt hjärta alltid längtat efter.

Men egentligen visste jag ingenting.

Jag vill inte påstå att jag vet allt det där perfekt och fullständigt nu heller – det kommer jag antagligen aldrig att göra. Men när jag tänker tillbaka på hur jag känt tidigare, hur jag varit så bombsäker på min sak för bara två somrar sedan, tycker jag bara att jag varit naiv och dragit för hastade slutsatser. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känt något, kanske förtjusning, kanske en viss liten nivå av kärlek, men inte den där riktiga, stora och skrämmande varianten. Inte den man hör gamla par tala om i kassakön på K-market, inte den man ser i var och varannan Hollywoodfilm. Inte den kärlek som innebär att det finns en person där ute man älskar mer än någon annan, inklusive sig själv, och som man vet att man vill dela sin framtid med oberoende av hur världen kommer att se ur om tjugo år.

Det är den typen av kärlek jag sakta men säkert börjat ta del av sedan i våras. Och vid sidan om den känns det jag känt tidigare bara som en lek, en övningsfas, i stil med “mamma, pappa, barn” som dagisbarn leker för att lära sig familjeroller. Den här kärleken är så verklig, så stor, så levande och färggrann, att det inte går att beskriva det med några existerande ord. Men det finns vissa saker den består av. Dessa inkluderar bland annat:

  • Förståelse. På en alldeles speciell nivå. Ibland behöver man inte ens säga det man tänker, en blick eller en gest räcker för att säga mer än tusen ord. Och den andra parten förstår. Likaså förstår man att hur svårt det än kan kännas kan man inte alltid göra något för att hjälpa den andra parten, annat än att tänka på hen och krama om hen och säga att allting ordnar sig.
  • Närhet. I ordets alla betydelser. Närhet kan vara allt från att hålla varandra i handen då man går på en livlig gata till att mysa i pyjamas under en filt en måndagskväll. Det kan vara en simpel beröring, en kram bakifrån, en kyss, en blick som borrar en djupt in i själen. Det kan vara närhet i form av att man sitter så nära varandra som möjligt vid ett bord, även om det tekniskt sett vore smartare att sitta mitt emot varandra.
  • Acceptans. Ingen människa är en annan människa lik. I äkta kärlek lär man sig förstå och acceptera de skillnader som finns mellan en själv och sin älskade. Man hittar sätt att leva med den andra trots att man tycker olika om saker och ting. Man kompromissar, hittar den gyllene medelvägen och går vidare i vardagen. Man accepterar den andras val trots att man kanske alltid inte själv skulle ha valt lika.
  • Avsaknad. Det här är en stor och skrämmande del av kärleken. Den är både skön och otroligt smärtsam, och det känns som om den växer för var dag som går. Det spelar ingen roll om man är fem kilometer ifrån varandra och senast såg en halvtimme sedan, det känns redan som om man varit allt för länge ifrån sin älskade. Man saknar den andra natt och dag, men hen är alltid med i tankarna, i drömmarna. Och trots att det känns så jobbigt att sakna vet man att man måste göra det, att man måste gå ifrån varandra för att igen återförenas en tid senare. För i verkligheten är den andra parten alltid med i ett hörn av hjärtat.
  • Ord. De rätta orden vid rätt tidpunkt. Korta ord, långa ord, få ord, flera ord. Det spelar ingen roll. En enkel mening eller en djupgående diskussion – orden förenar på så många sätt och fördjupar bandet mellan två parter. I denna form av kärlek är ord ett viktigt verktyg och man vet att man kan säga vad som helst, prata om vad som helst med sin älskling. Det ska inte finnas några hinder.
  • Jämlikhet. Det är inte fråga om familjehierarki eller ett arbetsförhållande. Det är två människor som är fastbundna i varandra, som kompletterar varandra och som stöder och hjälper varandra enligt bästa förmåga. Det finns saker den andra parten gör bättre men i grund och botten är båda jämlika i det de gör.
  • Känslor. Skratt, gråt, rädsla, oro. Det finns av alla de slag. I äkta kärlek är känslorna flera och mångfacetterade. De kan alla aktiveras på en och samma gång, de kan blandas ihop eller de kan variera i styrka. Men varje gång knyts de ihop av kärleken man känner för den andra parten.
  • Ögonblick & minnen. Av alla de slag, spontana och planerade. Det kan vara små och enkla saker, eller stora och maffiga händelser, men i äkta kärlek upplever man en hel del tillsammans. Och det man upplever formar personerna i förhållandet och förhållandet i sig, man samlar på sig minnen och erfarenheter som man senare kan skratta eller gråta till. Och man vet att vartenda av dessa ögonblick, oberoende av om de är obehagliga eller otroliga, är lika viktiga, är lika minnesvärda, är lika fyllda av kärlek. Det är ögonblick som man spenderar med den människa man beundrar och älskar mest av alla och som bara på grund av det känns speciella.

Det finns så mycket mer jag kunde säga, men till vilken nytta? Kärlek är just det som det är – kärlek. Det är en känsla som är så öppen och allmän, men ändå så privat och hemlig. Den är intim, varm, skön, skrämmande. Och den riktas mot just den där ena speciella oberoende av väder och vind och med ökande intensitet.

Om tjugo år kommer jag att läsa detta, sucka och skaka på huvudet. Vad jag var ung och oförståndig en gång i tiden.

Men en sak vet jag att kommer att vara konstant. En sak vet jag att jag inte kan veta bättre, hur jag än försöker. För det är ett faktum som existerar nu och har gjort det mycket längre än jag själv vågat inse.

Jag älskar dig.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s