Utmaningar

Jag sitter i en buss med ett gäng väldigt ivriga och totalt okända ungdomar från Finlands vackraste storstad. Jag vet att jag är påväg mot Toijala för att spendera ett veckoslut med 500 andra ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Jag har saknat känslan av Höstdgagsgemenskap, eftersom det gått två år sen min senaste dos. Och när jag äntligen kommer fram står jag inför en utmaning: jag ska i egenskap av gruppledare se till att 10 ungdomar från min församling kommer hela och hållna tillbaka hem efter veckoslutet. Utmattande – javisst! Roligt – definitivt! Stökigt – ingen tvekan! Men jag skulle inte ha klarat det utan mitt Dynamiska Duo – så ni förtjänar ett stort tack!

Jag sitter hemma på sängen med en nål och lite tråd och med SF-klubbens röda halare i famnen och funderar hur i hela halva världen jag ska sy fast ett snärtigt tygmärke på halaren. Så trär jag bestämt tråden igenom nålsögat (det går bättre än jag väntat mig), sticker nålen i tyget och antar utmaningen. En halvtimme senare sitter mitt första halarmärke stadigt fast. Bara tjugotre märken kvar. Tre till sitter fast samma kväll. Jag känner mig väldigt nöjd över att äntligen ha någon nytta av mina nästintill obefintliga handarbetskunskaper.

Jag sitter på Onnibus (varför har jag aldrig noterat detta företag förut? Bolaget är ju rena rama paradiset för en studerande!) påväg mot huvudstaden. Framför mig ser jag två dagar med en grupp obekanta politiskt aktiva ungdomar från olika delar av Svenskfinland. Hur ska jag göra ett gott intryck på dem? Och vad ska jag säga till Carl Haglund och Eva Biaudet när jag träffar dem? Politikerskolans avslutning i Helsingfors är en mindre krävande utmaning, men ändå väldigt givande!

Och nu sitter jag hemma på soffan i ett mörkt vardagsrum (borde visst skaffa en taklampa) och glor på ett Word-dokument med två fullskrivna sidor. Det känns som att jag tagit an en utmaning som jag inte kommer att klara av. Inte för att det spelar någon roll. Inget pris väntar för den som klarar utmaningen och inget straff för den som misslyckas. Men jag har 30 dagar på mig. Att skriva 50 000 ord. Och tre dagar har redan förflutit utan att jag haft en minsta chans att ens börja skriva. Och trots att jag har en idé och en någorlunda klar struktur, känns det omöjligt att omvandla allt till ord. Det känns omöjligt att bilda meningar som ens liknar det vi skulle kalla svenska. Och så har det alltid varit. Så kommer det högst antagligen alltid att vara. Annars skulle jag väl ha skrivit min bestseller redan.

Det här kan vara en utmaning som inte slutar lika bra som de tidigare – men så är det i livet, i studierna, i politiken. Vi sväljer det och går vidare. Nästa gång. Då tar vi det. Eller gången efter det.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s