Framtidens utmaning

Bildningsnämnden i Hangö har nyligen under min ledning behandlat bildningsväsendets budget inför 2018.

I en tid då Hangö stad har ekonomiska utmaningar – främst en hög arbetslöshet samt en negativ befolkningsutveckling – måste även bildningens framtid ses över. Hangö har traditionellt sett haft en stabil grund när det gäller bildningen – det har funnits flera skolor på båda språken och man har satsat på trivsel och hälsa. Detta till trots har flera uppoffringar varit nödvändiga; Täktom skola stängdes några år sedan och den sjunkande mängden elever har tvingat flera skolor att omorganisera utbildningen. De uppdaterade läroplanerna samt den pågående digitaliseringen av studentskrivningarna har medfört ytterligare utmaningar för grundskolorna och gymnasierna i staden.

Inkommande års budget hålls på ungefär samma nivå som förut. Personalmängden ökar lite grann i och med en ny startklass för finskspråkiga elever som varit verksam från och med augusti 2017. De största investeringarna i bildningsväsendets byggnader berör saneringen av såväl Hagapark skola samt Skogshyddans daghem. Dessutom ska belysningen och golvet i Idrottshuset förnyas och gymmet ska förstoras. I skolorna satsar man på uppdatering av skolmaterialet, på ökad säkerhet samt på digitalisering.

Nästa år ska även Hangös skolnät ses över. Det betyder att vi måste avgöra om de rådande ekonomiska omständigheterna gör det möjligt för staden att upprätthålla alla de skolor som nu är aktiva. Det kommer att bli en lång och svår diskussion. Personligen hoppas jag att utfallet är positivt, men ifall vi blir tvungna att stänga ytterligare skolor eller slå ihop enheter är det inte av det enklaste slaget att avgöra vilken eller vilka skolor som ska uppoffras.

För att bildningsväsendet i framtiden ska fungera måste vi tänka på barnens och ungdomarnas bästa. Det är klart att anslagen för anskaffandet av nytt och uppdaterat material borde ökas, samtidigt som budgeten bågnar av alla diverse saneringsprojekt som tyvärr klumpat ihop sig de senaste åren. Utbildningen blir inte särskilt kvalitativ om den sker med hjälp av föråldrade läroböcker, men ännu värre är det för både barn och personal att lida av andningsbesvär i en mögelskola. Samtidigt måste vi fortbilda lärarna och utnyttja digitala medel på ett helt nytt sätt – detta för att motsvara kraven i dagens samhälle och följa tidens ström.

Den största utmaningen är dock den minskande befolkningen – våra skolor och daghem lider av att det föds allt färre barn och att allt fler barnfamiljer väljer att flytta bort från Hangö. Vi måste komma med lösningar som vänder på denna trend, vi måste göra Hangö till en barn- och familjevänlig stad. Det måste finnas möjligheter för barnen att utvecklas, det måste finnas möjligheter för föräldrarna att arbeta, det måste finnas förutsättningar för människorna att leva ett skäligt liv.

Jag vill se en framtid där Hangös skolor står på en stabil grund, anställer kunniga och engagerade lärare och utbildar duktiga och initiativrika elever. Skolorna ska erbjuda de medel barnen behöver för att kunna leva som medmänniskor i vårt samhälle. Samtidigt ska kolan vara en plats för socialt umgänge, motion och lek – man ska lära sig, ha roligt och må bra samtidigt. Skolvägen och skolan ska vara en trygg omgivning och kommunikationen mellan föräldrar, lärare samt elever ska löpa smidigt.

Allt detta hoppas jag kunna erbjuda ännu om fyra år, då min period som bildningsnämndens ordförande når sitt slut. Jag hoppas att vi trots den strama budgeten och de osäkra ekonomiska tiderna kommer att kunna utveckla bildningsväsendet och fortfarande erbjuda mångsidiga och lärorika alternativ till alla barn och ungdomar i vår lilla stad. Därför vill jag upprätthålla en öppen kommunikation med alla som berörs av bildningsväsendet i Hangö och sträva efter att på bästa möjliga sätt uppfylla de önskemål och de behov som finns bland befolkningen.

Tillsammans är vi starka, tillsammans skapar vi framtidens utbildning, tillsammans upprätthåller vi det vi redan har skapat.

Advertisements

Vart har vården tagit vägen?

Jag, precis som så många andra, blev bestört över nyheten som cirkulerade på some i slutet av förra veckan om en hemvårdsklient som rapporteras ha dött av undernäring en vecka efter att en bestört närstående besökt personen och upptäckt att allting inte står rätt till. Den närstående rapporterade om saken till Hangötidningen, som kontaktade de ansvariga vårdmyndigheterna i Hangö, som i sin tur omedelbart påbörjade en utredning.

Den utredningen är vid skrivande stund (15.9.217) fortfarande ofärdig och ingen exakt fakta finns att tillgå i det här skedet.

Stadsstyrelsens medlem Eero Koli kommenterade fallet i fredagens Västra Nyland. Han anser att barn och åldringar hör till de två grupper i samhället vars vård man inte ska pruta om. Dessutom säger Koli att den växande mängden administrativa uppgifter bland vårdpersonalen kombinerat med minskande resurser leder till en svår situation, där personalen har mindre och mindre tid att spendera med klienterna.

Jag måste medge att jag håller med Koli i den här saken. Barn och åldringar är de mest utsatta människogrupperna i vårt samhälle och deras välmående är a och o för att det finländska välfärdssamhället ska hållas på fötter. Barnen är landets framtid, och i synnerhet framtiden för Hangö, där den negativa befolkningsökningen varit ett faktum i snart tio år. Om barn inte får ändamålsenlig vård kommer barnfamiljerna att med snabba tag flytta till en ort där social- och hälsovården fungerar friktionsfritt.

Det samma gäller åldringar, fast omvänt. De är inte landets framtid, men deras andel av den totala befolkningen ökar hela tiden. Äldreomsorgen måste fungera för att vi inte ska ha tusentals seniorer lidandes i sina egna hem utan att de själva kan föra sin egen talan. Vi måste hjälpa dem att leva ett värdigt liv tills slutet kommer.

I och med att det finns brist på personal och resurser blir vårdpersonalen tvungen att ta på sig allt mera administrativa uppgifter. Det handlar inte längre om att ta hand om några stycken klienter, utan det ingår också en hel del pappersarbete. Det är helt klart att ett växande behov av hjälpande händer kombinerat med mindre resurser inte fungerar. Vårdpersonalen måste kunna vara tillgänglig, finnas dör för den gamle, ta hand om hen och prata med hen och se till att hen får sina behov uppfyllda. Men nu finns det allt mindre tid och resurser att göra just det, att uppfylla kärnan i vårdarbetet.

Vårdbolaget Attendo, som erbjuder sina tjänster såväl i Hangö som i Raseborg, har fått motta en hel del negativ publicitet den senaste tiden. Det har pratats om vanvård och tjänstefel och man har på allvar börjat diskutera huruvida en privatisering av vården verkligen kan medföra andra positiva aspekter utöver sparade pengar i stadens kassa.

Det aktuella läget oroar mig, både som privatperson och som kommunalpolitiker. Som privatperson är jag oroad över hur det kommer att se ut om tio, trettio, sextio år, då jag själv är i behov av vård på grund av hög ålder. Jag vill inte ligga i en säng oförmögen att göra ens de enklaste vardagssysslorna, utan att ha någon jag kan prata med. Jag vill inte bli en bortglömd åldring som skrumpnar bort i något hörn av ett halvt övergivet åldringshem. Jag vill ha kärlek och ömhet och omtanke in i det sista. Men det är just det som jag är rädd att jag inte kommer att få.

Som politiker är jag oroad över att inte kunna förbättra på läget. Finns det inga pengar, så finns det inga förutsättningar att utveckla vården. Men samtidigt vet jag att vi under det inkommande fyra åren blir tvungna att diskutera tunga saker gällande vården i Hangö: ska vi fortsätta anlita Attendo? Ska vi stänga enheter? Ska vi vidareutveckla hemvården? Vad den inkommande sote-reformen kommer att medföra för vår del är omöjligt att säga vid det här laget, men jag befarar att situationen knappast kommer att förbättras av att besluten om Hangös social- och hälsovård görs av politiker som sitter ännu längre bort från problemets kärna än dagens beslutsfattare.

Kan vi kalla vårt land för ett välfärdssamhälle längre? Är det välfärd då den grundläggande vården lir allt dyrare och flyttas allt närmare de stora städerna? Är det välfärd att gamla och sjuka tvingas lida för att det inte finns möjligheter att ta han dom dem allihop? Vi bör även tänka på huruvida det är vi som orsakat de rådande problemen, eller om det är de tidigare generationerna, som inte insåg i tid att vi inom tjugo trettio år har en växande andel äldre befolkning i landet. Om man på 80-talet skulle ha kunnat räkna, skulle man kanske ha kunna förbereda sig bättre inför det rådande läget.

Ekvationen försvåras ytterligare av den envishet som flera av våra äldre besitter. Allt flera vill bo hemma längre än vad de egentligen borde och allt färre vill ha hjälp – ska man då strunta i att hjälpa om man tvärt motsätter dig det?

Framtiden är oviss, och det samma gäller vården och välfärden i Finland. Jag följer oroat med läget och lovar dyrt och heligt att jag fortsätter arbeta för ett välmående Finland där allas behov iakttas. Vanvård och likgiltighet ska inte förekomma inom vården, oberoende av vem som vårdas eller vem som erbjuder tjänsterna.

Favoritalbum: Head Carrier

I brist på inspiration tänkte jag inleda en liten inläggsserie, där jag delar med mig av mina favoritalbum som jag lyssnat på åter och åter igen under årens lopp.

Musik har blivit en allt viktigare och viktigare del av mitt liv de senaste åren. I synnerhet efter att jag skaffat ett Spotify Premium-konto har så gott som all den musik som jag någonsin kan tänka mig att lyssna på funnits lättillgängligt. Musiken finns alltid med i fickan, och man behöver inte betala stora summor för den. Och det är mest alternative rock, pop rock samt enstaka post grunge och suomirock-band som jag lyssnar på.

Och även om jag har en väldigt bred musiksmak finns det trots allt vissa band och vissa skivor och vissa låtar som berör mera än andra. Det handlar om musik som man inte glömmer i första taget, musik som förmedlar älta känsla och som orkar lyssna på dag efter dag.

Från och med idag ska ni alla få läsa om den musikaliska värld jag lever i. Jag presenterar mina favoritalbum ett i taget i slumpmässig ordning. Först ut är ett pinfärskt album av ett av de stora klassikerna inom alternative rock och senare grunge och post-grunge (självaste Nirvana har inspirerats av detta band):

Head Carrier av Pixies (2016)

Relaterad bild

Jag hade aldrig ens hört om det amerikanska rockbandet från 80-talet innan jag oavsiktligt stötte på deras senaste album. Efter att ha gjort några klassiska och omtyckta album i slutet av 80-talet och början av 90-talet, tog Pixies en åratal lång paus, innan de återvände år 2014 med Indy Cindy. Det var dock med Head Carrier som de fullbordade sin comeback – alla förutom basisten, som vägrade att producera nya sånger och därför ersattes med en ny basist. Synd för henne. Den nya plattan är nämligen som den största slickepinnen i en godisaffär.

Det är lite svårt att beskriva Pixies musik för dem som inte har hört deras låtar – men de är korta och ganska simpla sånger som fastnar i huvudet. De brukar dessutom handla om väldigt absurda saker; aliens, fantasivärldar och sexuellt våld för att nämna några exempel. Med Head Carrier gör frontmannen Francis Black inget undantag, men förutom de svårtolkade texterna är melodierna för det mesta svängiga och lätta att ta till sig. Skränande gitarrer och enkla riffer förekommer på så gott som varje låt.

Av skivans 12 låtar rekommenderar jag varmt “Classic Masher”, “Oona”, “Talent” samt “All I Think About Now”. Den förstnämnda är en ganska typisk rocklåt med riktig fart i refrängen – den sätter sprätt på stämningen som upprätthålls i resten av albumet. “Oona” är en kärlekssång i Pixies-stil om en kvinna som spelar i ett rockband som får sångens huvudperson att totalt tappa fattningen. Här är det speciellt refrängen som klingar i huvudet långt efter att låten tagit slut. “Talent” är en snabbis om att hitta sina talanger, enkel men skön att lyssna på. Textmässigt är den bästa låten dock “All I Think About Now”, som sjungs av basisten Paz Lechantin och som är en öppen tribut till bandets före detta basist. Här är det Lechantins rätt nasala sångröst kombinerad med det långsamma tempot och den enkla riffen som gör susen.

I det stora hela är alltså Head Carrier en lyckad, om en speciell, skiva av ett mycket speciellt band. Den är lätt att ta till sig och funkar väl som en helhet. Man hinner inte tröttna på låtarna och såväl musiken som texterna fungerar från början till slut. Den enda sången jag inte riktigt njöt av var den korta och extremt högljudda “Baal’s Back”, som representerar bandets tyngre sida. Den passar inte riktigt in i helheten och avbryter det lättflytande flödet i början av albumet.

Öster om Helsingfors

Idag befinner jag mig öster om vår huvudstad, i ett av landets äldsta städer. Hit körde jag en lugn söndagsmorgon från Hangö.

Jag sitter längst fram på en grön träbänk i domkyrkan i Borgå.

Omen kvart inleds festmässan där min älskade sambo blir officiellt välsignad till ungdomsarbetsledare. Den sköts av självaste biskopen i Borgå stift, Björn Vikström.

Kyrkan fylls av folk, sorlet ökar, fjärilarna i magen dansar febrilt. Och jag kan inte ens tänka mig hur hon känner sig. Jag tror att jag aldrig sett henne så nervös förut. Men till all tur står hon inte ensam för även andra ungdomsarbetsöedare och diakoner ska väslignas denna mulna söndag.

Men det kommer att löpa smort – hon är ju duktig, min älskling. Hon har hoppat över högre hinder.

Ikväll ska vi fira hemma med en välplanerad överraskning.

Gratulationer och lycka till!

Kvinnan som stal mitt hjärta

Tjuvar ska i största allmänhet buras in. De ska gripas av polisen, dömas för sina brott av en oberoende domstol och avtjäna sitt straff i en sunkig fängelsekåk någonstans. Och av det straffet ska de lära sig att inte upprepa sina misstag. Man ska inte stjäla, står det ju redan i de tio budorden från Bibeln. Och det gäller det mesta – pengar, kläder, bilar, husdjur – i princip all form av egendom.

Det finns dock ett litet, men märkvärdigt, undantag.

En tjuv kan stjäla ett hjärta utan att bli bestraffad för det.

Det låter i och för sig lite konstigt, det medger jag. Alla behöver ju ett hjärta för att kunna överleva. Denna blodiga köttklump till livspump slår i varenda människas bröst varje dag och varje natt. Den behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna fungera. Och det gäller speciellt den finländska poprockstjärnan J. Karjalainen, som redan på 80-talet ville ha sitt hjärta tillbaka av en charmig kvinna med namnet Doris.

Men nu är det faktiskt så att mitt hjärta blivit stulet och att jag inte har några som helst planer på att försöka få det tillbaka.

Eller, rättare sagt, tre fjärdedelar av mitt hjärta har tagits ifrån mig. Jag behöll en liten del för att kunna upprätthålla mina vitala kroppsfunktioner. Resten lyckades Hon med stort H fly med efter ett lyckat hjärtrån.

Jag vet inte ens hur det hela skedde. Hon bara dök upp i mitt liv, från tomma intet, med de där glittrande ögonen fulla av känsla och det fängslande leendet. Hon uppstod från ingenting och fanns plötsligt tätt intill mig, med doften från det lena ljusa håret kittlandes i mina näsborrar. Och jag vet inte om det var för att Hon själv behövde låna några bitar av mitt hjärta för att lappa ihop sitt slitna hjärta eller ifall Hon bara tyckte om mitt hjärta så mycket, men Hon bara tog det och for iväg med det.

Och sedan dess har jag följt Henne vart Hon än går. Jag har inte krävt att få mitt hjärta tillbaka, bara bett Henne att ta väl hand om det det. Och det har Hon verkligen gjort. Hon har sett till att mitt hjärta mått bättre än den någonsin gjort förut. Hon har gett det glädje och härliga stunder, Hon har gett det näring och närhet. Hon har älskat det som ett eget barn, eller ännu mera. Och jag tror att hon till och med använt några väl utvalda bitar för att lappa skadorna som uppstått på Hennes eget hjärta.

Men visst har det sina nackdelar, att bara gå omkring och leva utan tre fjärdedelar av sitt hjärta. Det kan för det första ta sjuhelsikes ont ibland. Det liksom känns tomt och smärtsamt i bröstet då Hon är långt borta ifrån mig med mitt hjärta – som om hel min själ skulle slitas itu. En sådan känsla kryper fram nu och då, då Hon inte ligger i min famn och andas sina lugnande andetag, då Hon inte bjuder mig på en himmelsk måltid, då Hon inte sjunger en vacker visa bara för att Hon har lust. Då flera kilometer står mellan mig och Henne och då Hon är upptagen av plikt och arbete och inte kan ta hand om mitt hjärta lika mycket som vanligt. Då gråter både hjärtat och min själ. Då känns smärtan i hela kroppen.

Men det fixar sig alltid. Hon återvänder alltid till den viktigaste uppgiften i universum, att ta hand om mitt hjärta. Hon smeker mina öron med sin röst, Hon låter mig känna doften av Hennes hår, värmen av Hennes kropp, smaken av Hennes läppar. Och då tror jag att det gråtande hjärtat övergår till ett hjärta som skuttar omkring av evinnerlig glädje. Den skuttar så att man ibland tror att den skuttar iväg helt av sig själv. Men Hon får alltid fast den igen. Det är trots allt Hon som numera tar hand om mitt hjärta.

Och det är så det skall vara. Jag vill inte ha det på något annat vis. Mitt hjärta skulle inte kunna hitta ett tryggare och skönare hem än hos Henne. Så där får det finnas för alltid och lite till, tills det en dag beslutar sig för att sluta slå helt och hållet. Och då skall det smälta samman med Hennes hjärta och fortsätta existera för evigt i ett land långt, långt borta.

Det här är berättelsen om kvinnan som stal mitt hjärta. Men behåll det för all del, du behöver det mer än vad jag gör. Bara du lovar att fortsätta ta hand om det för all evighet, och bara pyttelite till.

Mannen som (nästan) fällde regeringen

orposipi_etu_hg_120617_503_u01

OBS! Texten är skriven på kvällen den 12.6.2017, innan nyheterna om att 20 sannfinländare lämnar sin riksdagsgrupp hade landat. 

Sannolikt går jag till presidenten och ber om regeringens avgång

Dessa ord trodde jag aldrig statsminister Juha Sipilä skulle yttra mitt under en regeringsperiod. Och det trodde knappast någon annan heller. Flera har hoppats att den politiskt oerfarna företagsledaren som sedan 2015 ingått i en högerkonservativ regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna i något skede skulle begära avsked. Men att det blev verklighet kom som en överraskning.

Men nu har det hänt. Finlands regering har fallit (nästan) för första gången sedan 1971.

Sedan Sannfinländarna under helgens partidag valde den invandringskritiske EU-motståndaren Jussi Halla-aho till Timo Soinis efterträdare på ordförandeposten blev det klart att partiets fortsatta plats i regeringen var hotat. När Halla-aho dessutom fick sällskap av sina närmaste anhängare på vice ordförandeposterna var regeringskrisen ett faktum. För Timo Soini tog det nästan tjugo år att lyfta Sannfinländarna till landets näst största parti och lotsa partiet in i regeringen. För Jussi Halla-aho tog det inte ens två dygn att forsla partiet tillbaka in i opposition.

Fast om man ska tro Sannfinländarnas nya vice ordförande Laura Huhtasaari, så är det inte Halla-aho som lämnat regeringen. I YLE:s A-studio den 12.6.2017 kommenterade en mycket upphetsad Huhtasaari, att det i själva verket är statsministern samt Samlingspartiets ordförande, finansminister Petteri Orpo, som gjort valet att avgå för att bli av med Sannfinländarna. Halla-aho har aldrig haft som avsikt att lämna regeringen och sade till och med efter att ha blivit vald att han och partiet står bakom regeringsprogrammet. Hans enda krav var att skärpa tagen inom invandringen, ett mål som står i programmet men som inte uppnåtts särskilt effektivt. Huhtasaari anser att Centerns och Samlingspartiets reaktioner betyder att varken Sipilä eller Orpo vill följa sitt eget regeringsprogram.

Ändå hävdar båda att det enda som (nästan) fällde regeringen var den drastiskt ändrade linjen inom det sannfinländska partiet. Rasister och EU-kritiker har ingen palts i Finlands regering.

Även om Sannfinländarnas partidag i Jyväskylä slutade i en total intern maktkupp inom partiledningen är väljarskaran och partiprogrammet fortfarande den samma. Skillnaden är att den nu tolkas av personer med andra preferenser och andra synpunkter på rådande omständigheter. Den tolkas av en man dömd för hets mot folkgrupp, en man som jämfört islam med pedofili och som för bara ett par dagar sedan sade att tvåspråkigheten saknar laglig grund i vårt land.

Det kan mycket väl vara att valet av Halla-aho till Sannfinländarnas partiordförande räddade det svenska språket hotade ställning i Finland. Eller så inte.

Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Såväl Kristdemokraterna som SFP har gått med på att förhandla om en regeringsposition, men endast om man förhandlar om ett nytt regeringsprogram. Vänsterförbundet, De Gröna samt SDP förhandlar endast efter ett nytt riksdagsval. Ett sådant är dock ganska osannolikt. Vi har ett (möjligtvis två) politiska val på kommande nästa år, och ett nytt val skulle försätta såväl den dalande Centern som dess hjärtesak landskaps- och sote-reformen i mycket dålig dager. Sipilä kommer därför att in i det sista finna en lösning bland den redan existerande riksdagen.

Det finns dem som tycker att regeringens fall är ett svagt drag av statsministern och att han i själva verket inte vågar stå över de radikala värderingar som Sannfinländarna står för. Vad som egentligen har diskuterats partierna emellan får vi andra aldrig veta med säkerhet, men skillnaderna måste ha varit så stora att trion inte kunde lita på varandra.

Det här är triumfens dag. Regeringen är i kris och faller (nästan). Juha Sipilä har gjort sitt bästa beslut som statsminister.

Jussi Halla-aho kommer att kunna stoltsera med att ha varit mannen som (nästan) fällt regeringen som sin första åtgärd som ny partiordförande. Oavsiktligt visserligen, men ändå. Samtidigt har han räddat hela landet. Tack, herr Halla-aho.

Kommer Sannfinländarna nu att bli ett mellanstort och högljutt oppositionsparti som på nytt börjar öka sitt väljarstöd? Eller går det som med Sverigedemokraterna i det västra grannlandet, där alla vägrar att samarbeta med Halla-ahos parti? Kommer partiet att splittras? Är populismens tid i Finland förbi?

Det vet vi inte med säkerhet ännu. VI inväntar med spänning hur de stundande regeringsförhandlingarna kommer att löpa och huruvida det kommer att komma ändringar till regeringsprogrammet. Och vi kommer att se ifall det verkligen är så att Finland endast klarade sig i två år och två veckor utan SFP i regeringen.

En sak är i alla fall säker: regeringen har (nästan) fallit och västmetron blir klar i höst. Detta är en bra dag!

Blandade känslor

Jag behöver knappast förklara vad som hänt.

De flesta är redan medvetna om det skedda, det tragiska, vidriga och avskyvärda som inträffade denna eftermiddag i Stockholms hjärta.

Trots att ett terrordåd av just det slaget inte kom som en överraskning, utan tvärtom var till och med smått väntat, så känns den ändå skrämmande och otrevlig.

Att något sådant verkligen kunde hända mitt på ljusa dagen i ett fredligt land som Sverige och dessutom så nära oss själva.

Och sanningen är den att terrorhotet bara kommer närmare. En dryga vecka sedan exploderade det i tunnelbanan i St. Petersburg. Och nu hände detta i Stockholm. Då uppstår såklart frågan: när kommer något att ske i Finland. Är Helsingfors eller Åbo eller Tammerfors säkra städer att vistas i numera?

Och trots att jag känner mig så arg och besviken över att återigen bli tvungen att läsa rubrik efter rubrik om bilar som kör in i folkmassor och oskyldiga människor som förlorar livet är det inget jämfört med hur trött jag blir.

Trött på att återigen läsa mediernas överdrivna och ensidiga rapportering i minst en vecka framåt.

Trött att återigen se bekanta på Facebook skriva sorgliga meddelanden och uttrycka sin sorg – även om de inte gjorde samma sak tidigare i veckan, då Syrien använde olagliga kemiska vapen på oskyldiga människor och USA svarade med att beskjuta landet med missiler. Även om terror och skräck även spred sig i St Petersburg för en dryga vecka sedan i väldigt liknande former.

Ett terrordåd är ett terrordåd oberoende av om det sker i Stockholm, Nice, Paris, Syrien eller någon annanstans. Det är alltid fråga om människoliv som slocknar, om anhöriga som förlorar sina närmaste, om hjärntvättade personer som på felaktiga grunder sprider skräck bland den vanliga befolkningen.

Och ändå är det bara Paris och Stockholm och övriga västländer som lyfts fram.

Jag säger inte att vi ska gråta och sörja alla människoliv som går förlorade – då skulle vi vara ledsna hela tiden. Men det känns obehagligt, till och med falskt, att man vägra se den terror och de hemskheter som händer i länder som styrs av tyranner och där demokratin inte blomstrar. Men även de är människor som har känslor och något att förlora och även de har rätt att få bli sedda och hörda av den övriga världen.

Men de finns ju så långt borta, i en annan värld och en annan kultur, där krig och terror hör till vardagen. Visst, men det gör väl inte terrordåden och attackerna mera acceptabla eller mindre förskräckliga? Det är sant att man knappt blir överraskad längre då man läser en notis om att en bomb exploderat på ett torg i en stad i Syrien. Men det samma har börjat gälla oss här i väst i allt högre grad.

Jag är inte överraskad längre. Jag förväntar mig fler attacker. De kommer inte att avta genom att vi är rädda och ledsna och hur mycket vi än fördömer dem. Och just därför har jag allt svårare att bli ledsen för dem – de håller ju på att bli lika mycket vardag som väderleksrapporten.

Men visst är jag ledsen och förskräckt – men framför allt arg och besviken. Vi är endast små spelpjäser i ett spel som vi styr över och som vi nästan omöjligtvis kan vinna. Vi kan inte göra något annat än att sörja och prata och skriva om det som skett – men det ändrar inte på verkligheten och det förhindrar inte framtida terrordåd från att förverkligas.

Vi lever i en mörk tid där inget är självklart längre.

Ikväll är mina tankar hos de drabbade och deras anhöriga i Stockholm, imorgon kanske någon annanstans. Ta hand om varandra och låt inte rädslan ta över era själar! Var modiga och håll om varandra – för tillsammans är ni starka!